Under 1970-talet blev det ekonomisk kris och staten fick svårare att bära kostnaderna för skolan. Det riktades även kritik mot en övertro på statens förmåga att lösa problem, att det blev för standardiserat och för litet hänsyn till de lokala skillnaderna när regelstyrningen var för hård. Den tro på vetenskapens förmåga till generella lösningar som kunde skapa funktionella klassrum som passade alla och skulle utveckla alla till lönsamma medborgare i samhällsbygget kritiserades också.
Under 1970-talet kom SIA (Skolans Inre Arbete)- utredningen som skulle utreda möjligheter till anpassning efter lokala behov, resursfördelning och enskilda elever. 1981 blev det större utrymme i läroplanen för det. En alltför centraliserad skola gav också en rädsla för en standardsänkning när alla skulle lära sig samma saker.
Nyliberalismen växte sig också starkare, och synen på staten som problemlösare övergick till att se marknaden som problemlösare, och förtroendet för staten minskade. Tanken på att minska snedrekryteringen stämde inte med en centraliserad skola, utan allt återupprättades inom skolan istället.
Under 1970-talet utreddes också förhållandet mellan stat och kommun, vilket ledde till att komunerna blev friare att styra resursfördelningen. Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun ändrades 1981 när staten fick i uppdrag att ha övergripande ansar och och kommunerna att genomföra och utveckla skolarbetet.
Från 1970-talet började välfärdsstaten att avvecklas och samhället omstruktureras. Industristaten minskade i betydelse och arbetslösheten ökade. Datoriseringen och flytten av industrier till utlandet förändrade de svenska samhället och då skulle även skolsystemet förändras. En decentralisering och marknadisering av skolan, där kommunaliseringen spelade en stor roll, ansågs bli billigare och effektivare.
Lärarfacken hade olika åsikter eftersom LR fruktade minskad status, lägre lön, minskad autonomi och handlingsutrymme när styrandet kom ner på kommunnivå, men Lärarförbundet tyckte att det var rätt OK att likställas mer med LR-lärarna. När kommunaliseringen genomfördes blev det även målstyrning i läroplanen.
Centraliseringsgraden av skolan har genom historien skett i takt med hur stark staten har varit och ideologiskt ansetts ha för uppgift och förmåga att hantera olika saker i samhället, som t.ex. skolan.
Källor:
Broady D. et al. (2000) Välfärd och skola: Antologi Från Kommittén Välfärdsbokslut, Statens Offentliga Utredningar; 2000:39, Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, (s. 17–33.)
http://www.regeringen.se/contentassets/1c41d13b17e94faa952d92509c58b9d2/valfard-och-skola
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, Kap. 23 och 24.
tisdag 12 juli 2016
Centralisering och decentralisering av det svenska utbildningssystemet under 1900-talet
Under 1900-talets början fick staten mer makt över skolan och tog över styrningen. 1905 lades läroverken under ecklesiastikdepartementet. Det hade utvecklats en idé om att skolan och utbildningssystemet var statens angelägenhet, eftersom människor sågs som humankapital, som kunde öka i värde med hjälp av utbildning. När socialdemokratin började bygga en välfärdsstat blev staten intresserad av en likvärdig utbildning för alla och ville ha mer kontroll. De skrev styrdokument och läroplaner och gav riktade statsbidrag till skolorna. 1919 kom ett juridiskt och ideologiskt dokument som bl.a. minskade kristendomsämnet i skolan. Skolöverstyrelsen inrättades 1920, med kontroll över alla skolor, innan dess hade det funnits separata för folkskolan och läroverken i några år.
På 1910-talet ökade rädslan för upplopp och strejker, kanske revolution, och att ge folket bättre förutsättningar och utjämna skillnaderna var ett sätt att förhindra det, därför ville man centralisera mer för att det skulle bli lika. Staten växte sig starkare och rikare p.g.a. krigsfrihet och exportindustri, och kunde också finansiera skolan. Det fanns en idé om att man kunde lösa problem med politiska beslut.
Under första hälften av 1900-talet debatterades ett avskaffande av parallellskolsystemet, och det ledde först till att folkskolan integrerades i läroverket så att alla gick där de första åren, det var 1927, samma år som kvinnor fick tillträde till läroverken. 1945 började skolkommissionen att utreda en enhetsskola, vilket prövades under 1950-talet, då det kom en samlad skollagstiftning. På 40-talet pratades det om "begåvningsreserven", att begåvning hos barn utan studietradition skulle kunna utnyttjas bättre om skolan blev lika för alla.
När grundskolan kom 1962 och den slutgiltiga centraliseringen och förstatligandet skedde fanns en stark tro på statens förmåga att utjämna skillnader. Skolan skulle vara en del av ett samhällsbygge, där eleverna skulle vara delar. Redan då fanns kritik mot övertron på staten, där eleverna skulle bli fogliga och lönsamma individer i ett funktionellt uppbyggt statssystem där allt sågs ganska mekanistiskt ända ner på klassrumsnivå.
Läroplanen 1962 var regelstyrd, och hade kontrollen över hur kommunerna skulle göra. Kommunernas uppgift var genomförandet. Kommuner slogs även ihop för att underlätta centraliseringen av bl.a. skolan. Det fanns tydliga regler för hur kommunerna skulle organisera skolan med skolstyrelser och länen med länsskolnämnder.
På 1970-talet centraliserades även gymnasieskolan genom att alla utbildningar, teoretiska och praktiska, ingick i samma skola. Då kom också en utredning, SIA, som syftade till att undersöka hur man kunde anpassa skolan mer efter enskilda elever och dela ut resurser efter behov. I lgr 80 fanns mer utrymme för lokala anpassningar av hur kunskapsmålen skulle nås. Vid 1970-talets början kom en kris och staten fick ont om pengar vilket väckte intresse för att vältra över det ekonomiska ansvaret på kommunerna.
På 1980-talet växte sig nyliberalismen stakrare och ansåg att marknaden och inte staten skulle lösa problem. Samtidigt som decentraliseringen och kommunaliseringen av skolan genomfördes, med de politiska argumenten att det skulle bli lättare att anpassa efter lokala behov, så infördes målstyrning och sen kom friskolereformen som ledde till ytterligare decentralisering med många huvudmän.
Samtidigt fick kommunerna själva bestämma över resursfördelningen. Skolan blev marknadsanpassad genom att en ny syn på eleven, som en kund på en fri skolmarknad, kom. Debatten fortsätter eftersom det nu finns stora skillnader och många vill se en tydligare statlig kontroll.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
kap. 1, 4–7, 9, 23 och 24.
På 1910-talet ökade rädslan för upplopp och strejker, kanske revolution, och att ge folket bättre förutsättningar och utjämna skillnaderna var ett sätt att förhindra det, därför ville man centralisera mer för att det skulle bli lika. Staten växte sig starkare och rikare p.g.a. krigsfrihet och exportindustri, och kunde också finansiera skolan. Det fanns en idé om att man kunde lösa problem med politiska beslut.
Under första hälften av 1900-talet debatterades ett avskaffande av parallellskolsystemet, och det ledde först till att folkskolan integrerades i läroverket så att alla gick där de första åren, det var 1927, samma år som kvinnor fick tillträde till läroverken. 1945 började skolkommissionen att utreda en enhetsskola, vilket prövades under 1950-talet, då det kom en samlad skollagstiftning. På 40-talet pratades det om "begåvningsreserven", att begåvning hos barn utan studietradition skulle kunna utnyttjas bättre om skolan blev lika för alla.
När grundskolan kom 1962 och den slutgiltiga centraliseringen och förstatligandet skedde fanns en stark tro på statens förmåga att utjämna skillnader. Skolan skulle vara en del av ett samhällsbygge, där eleverna skulle vara delar. Redan då fanns kritik mot övertron på staten, där eleverna skulle bli fogliga och lönsamma individer i ett funktionellt uppbyggt statssystem där allt sågs ganska mekanistiskt ända ner på klassrumsnivå.
Läroplanen 1962 var regelstyrd, och hade kontrollen över hur kommunerna skulle göra. Kommunernas uppgift var genomförandet. Kommuner slogs även ihop för att underlätta centraliseringen av bl.a. skolan. Det fanns tydliga regler för hur kommunerna skulle organisera skolan med skolstyrelser och länen med länsskolnämnder.
På 1970-talet centraliserades även gymnasieskolan genom att alla utbildningar, teoretiska och praktiska, ingick i samma skola. Då kom också en utredning, SIA, som syftade till att undersöka hur man kunde anpassa skolan mer efter enskilda elever och dela ut resurser efter behov. I lgr 80 fanns mer utrymme för lokala anpassningar av hur kunskapsmålen skulle nås. Vid 1970-talets början kom en kris och staten fick ont om pengar vilket väckte intresse för att vältra över det ekonomiska ansvaret på kommunerna.
På 1980-talet växte sig nyliberalismen stakrare och ansåg att marknaden och inte staten skulle lösa problem. Samtidigt som decentraliseringen och kommunaliseringen av skolan genomfördes, med de politiska argumenten att det skulle bli lättare att anpassa efter lokala behov, så infördes målstyrning och sen kom friskolereformen som ledde till ytterligare decentralisering med många huvudmän.
Samtidigt fick kommunerna själva bestämma över resursfördelningen. Skolan blev marknadsanpassad genom att en ny syn på eleven, som en kund på en fri skolmarknad, kom. Debatten fortsätter eftersom det nu finns stora skillnader och många vill se en tydligare statlig kontroll.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
kap. 1, 4–7, 9, 23 och 24.
Läsebok för folkskolans syfte att forma en nation.
Läsebok för folkskolan kom till för att det behövdes läromedel, förutom katekesen, som skulle få barnen att lära sig läsa, när idén kom om riktig läsinlärning, och inte bara utan- och innantillläsaning av religiösa texter.
Under 1800-talet formades samhället om från agrart ståndssamhälle till industrialiserat klassamhälle, och i denna omfattande samhällsomvälvning behövdes det medel att bygga en ny stat, en nationalstat, som kunde hävda sina gränser och enas som nation. Man var också intresserad av att hitta en nationell kanon, där man ville ha vissa nationella texter som alla kunde samlas och enas om. Språket blev en sammanhållande kraft att enas kring, så läs- och skrivträning var viktigt. Kyrkan var fortfarande stark, i synnerhet inom utbildningssystemet. I nationalstatsbygget blev historia viktigt, och man försökte hitta urtypen för svensken, bygga muséer som Skansen, och utnyttja utbildningssystemet. Man skildrade historien i Läseboken för att passa en idé om det storslagna Sverige.
Innehållet i Läseboken är mycket protestantiskt Guds ord. Budskapet var att barnen skulle bli dygdiga och älska Gud och fosterlandet och det sattes ungefär likhetstecken mellan den protestantiska läran och nationalismen. I alla avsnitt i boken återkommer nationalismen. En historieskrivning uppfanns där fakta blandades med myter om ett starkt svenskt folk, och dalmasen gjordes till urtypen. I historieskrivningen beskrivs hur Sverige förföll under katolicismen och reformatörerna Olaus och Laurentius Petri presenteras ordentligt, liksom Västerås riksdag 1527. Gustav Vasa var en hjälte som formade nationen och genomförde reformationen. I naturläran återkommer hur vackert Sverige är. I avsnittet om andra länder ställs beskrivningen i relation till Sverige.
Det finns fullt av finska texter i boken men Finland nämns inte, förmodligen för att det var känsligt med förlusten. Danmark var samtidigt ärkefiende och nordisk granne, kanske fanns det stormaktsdrömmar om att få ta Danmark? Geografi var viktigt för att hävda landets gränser. Om det skulle bli krig skulle barnen lära sig att göra som de tappra soldaterna för att försvara Sverige. Starka svenska män i krig exemplifierades, kanske för att lägga grund för folkets stridsvilja.
Läseboken vände sig framför allt till fattiga barn som inte förväntades något samhällsengagemang. Det framhålls ibland att en av orsakerna till folkskolans genomförande var av demokratiska skäl, men i Läseboken finns få tecken på att barnen förväntades delta i det politiska livet. I början av 1800-talet präglades nationalitetsskapandet av medelklassens krav på politiskt inflytande. Fler skulle bli delaktiga i Sverige när medelklassen växte och fler fick tillträde till viktiga samhällsposter och det var viktigt att alla var eniga när ståndssamhället försvann. Men i slutet av 1800-talet övergick det till mer etniskt ock kulturellt innehåll.
Innehållet i Läseboken är även strukturerat efter kön. T.ex. kvinnorna i Värend är bland de få historierna om kvinnor och de hade visat "mannamod" i strid och var därför värda att tas upp.
Källor:
Edgren, H (2010), ”Menige mans humaniora: centrala budskap i den första upplagan av Läsebok för folkskolan” i Larsson, E. & Westberg, J. Utbildningens sociala och kulturella historia: meddelanden från den fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen, SEC, Uppsala, (s. 117–146).
http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:360875/FULLTEXT01.pdf
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, Kap. 12
Under 1800-talet formades samhället om från agrart ståndssamhälle till industrialiserat klassamhälle, och i denna omfattande samhällsomvälvning behövdes det medel att bygga en ny stat, en nationalstat, som kunde hävda sina gränser och enas som nation. Man var också intresserad av att hitta en nationell kanon, där man ville ha vissa nationella texter som alla kunde samlas och enas om. Språket blev en sammanhållande kraft att enas kring, så läs- och skrivträning var viktigt. Kyrkan var fortfarande stark, i synnerhet inom utbildningssystemet. I nationalstatsbygget blev historia viktigt, och man försökte hitta urtypen för svensken, bygga muséer som Skansen, och utnyttja utbildningssystemet. Man skildrade historien i Läseboken för att passa en idé om det storslagna Sverige.
Innehållet i Läseboken är mycket protestantiskt Guds ord. Budskapet var att barnen skulle bli dygdiga och älska Gud och fosterlandet och det sattes ungefär likhetstecken mellan den protestantiska läran och nationalismen. I alla avsnitt i boken återkommer nationalismen. En historieskrivning uppfanns där fakta blandades med myter om ett starkt svenskt folk, och dalmasen gjordes till urtypen. I historieskrivningen beskrivs hur Sverige förföll under katolicismen och reformatörerna Olaus och Laurentius Petri presenteras ordentligt, liksom Västerås riksdag 1527. Gustav Vasa var en hjälte som formade nationen och genomförde reformationen. I naturläran återkommer hur vackert Sverige är. I avsnittet om andra länder ställs beskrivningen i relation till Sverige.
Det finns fullt av finska texter i boken men Finland nämns inte, förmodligen för att det var känsligt med förlusten. Danmark var samtidigt ärkefiende och nordisk granne, kanske fanns det stormaktsdrömmar om att få ta Danmark? Geografi var viktigt för att hävda landets gränser. Om det skulle bli krig skulle barnen lära sig att göra som de tappra soldaterna för att försvara Sverige. Starka svenska män i krig exemplifierades, kanske för att lägga grund för folkets stridsvilja.
Läseboken vände sig framför allt till fattiga barn som inte förväntades något samhällsengagemang. Det framhålls ibland att en av orsakerna till folkskolans genomförande var av demokratiska skäl, men i Läseboken finns få tecken på att barnen förväntades delta i det politiska livet. I början av 1800-talet präglades nationalitetsskapandet av medelklassens krav på politiskt inflytande. Fler skulle bli delaktiga i Sverige när medelklassen växte och fler fick tillträde till viktiga samhällsposter och det var viktigt att alla var eniga när ståndssamhället försvann. Men i slutet av 1800-talet övergick det till mer etniskt ock kulturellt innehåll.
Innehållet i Läseboken är även strukturerat efter kön. T.ex. kvinnorna i Värend är bland de få historierna om kvinnor och de hade visat "mannamod" i strid och var därför värda att tas upp.
Källor:
Edgren, H (2010), ”Menige mans humaniora: centrala budskap i den första upplagan av Läsebok för folkskolan” i Larsson, E. & Westberg, J. Utbildningens sociala och kulturella historia: meddelanden från den fjärde nordiska utbildningshistoriska konferensen, SEC, Uppsala, (s. 117–146).
http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:360875/FULLTEXT01.pdf
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, Kap. 12
måndag 11 juli 2016
Anpassning av pedagogiska modeller och undervisningsinnehåll till elevernas kön och sociala klass 1800-2000.
I början av 1800-talet var skolorna klassiskt inriktade för att främst utbilda präster och andra statliga ämbetsmän, men när medelklassen växte sig starkare ville de ha kontroll på utbildningssystemet. De ville att sönerna skulle kunna utbilda sig till de yrken de förväntades få. Systemet har hela tiden varit uppbyggt för att motsvara de rådande idéerna om klass och kön och människors förväntade framtid. Vid 1800-talets början förväntades adelns söner bli officerare och högre tjänstemän, prästernas söner skulle bli präster eller liknande, men Prästeståndet rekryterade även bland bönder och borgares och bönders söner skulle följa sina fäders fotspår. Högre stånden kvinnor skulle utbildas till fina fruar, vilket mest skedde i hemmen. Adeln utbildades ofta i hemmet medan prästerna gick i katedralskolor och trivialskolor, borgare hade en apologistklass i trivialskolorna som skulle motsvara deras utbildningsbehov.
Redan på 1700-talet fanns det Flickskolor, men de blev vanliga vid 1800-talets mitt. Under 1800-talet kom kritik mot Ståndssamhället och mot den ståndssegregerade utbildningen. Förslag kom om en samordnad utbildning för över- och medelklassens pojkar. Man ville även ha ett separat utbildningssystem för allmogen, så att de kunde lära sig läsa och religionskunskap, vilket ansågs räcka för deras förväntade karriär som bönder. Även egendomslösa skulle gå i dessa skolor. I mitten av 1800-talet hade parallellskolsystemet kommit, där de lägre klassernas flickor och pojkar gick i folkskolan, ofta ställdes lägre krav på flickor, som fick minimikursen i läsning och kristendom, medel- och överklassens män hade i det framväxande industrisamhället en egen skola, läroverket, där klassiska ämnen som latin och grekiska och retorik lärdes ut, men med tiden fick reala ämnen som matematik, mekanik och moderna språk mer utrymme och det blev möjligt att välja bort latin och grekiska. De ansågs förr formalbildande, så att det smittade av sig på andra kunskaper, men sen kom det att anses att även andra ämnen kunde vara formalbildande.
Kvinnor skulle bildas, snarare än utbildas, så de kunde konversera i fina salonger. Under första delen av 1800-talet undervisades adelsdamer i hemmet och borgardöttrar ibland i flickskolor. När flickskolor blev vanliga vid 1800-talets mitt var de privata och kostade pengar så det var de rika som satte sina döttrar där.
Utbildningen skilde sig mellan pojkar och flickor enligt idén att kvinnor var mer emotionella. Män fick fackmässig utbildning. Det ansågs inte heller att kvinnor klarade så mycket utbildning p.g.a. deras hälsa.
Flickskolor och utbildning var en karriärvägar för kvinnor. När äktenskapsfrekvensen sjönk och det blev kvinnoöverskott blev det en möjlighet för kvinnor att bli lärarinnor i flickskolor och folkskolor.
Under den senare delen av 1800-talet ville Fridtjuv Berg att folkskolan skulle bli till en bottenskola för alla. När folkrörelserna växte blev kraven på en gemensam utbildning större, och i 1900-talets början integrerades folkskole- och läroverkssystemet.
Feminismen på 1800-talet gjorde att kvinnor kunde få del i allt mer undervisning. Strävandena för jämlikhet och jämställdhet blev större under 1900-talet och en rad politiska reformer och undervisningsreformer gav kvinnor och arbetare större tillgång till skolsystemet. 1962 kom grundskolan och på 1970-talet integrerades alla läroverk, flickskolor och yrkesskolor i en gemensam gymnasieskola för alla. På 1970-talet ansågs kvinnor vara lika män och den genusordnade utbildningen skulle sluta så det kvoterades med betyg för underrepresenterat kön.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, kap 21-22
Redan på 1700-talet fanns det Flickskolor, men de blev vanliga vid 1800-talets mitt. Under 1800-talet kom kritik mot Ståndssamhället och mot den ståndssegregerade utbildningen. Förslag kom om en samordnad utbildning för över- och medelklassens pojkar. Man ville även ha ett separat utbildningssystem för allmogen, så att de kunde lära sig läsa och religionskunskap, vilket ansågs räcka för deras förväntade karriär som bönder. Även egendomslösa skulle gå i dessa skolor. I mitten av 1800-talet hade parallellskolsystemet kommit, där de lägre klassernas flickor och pojkar gick i folkskolan, ofta ställdes lägre krav på flickor, som fick minimikursen i läsning och kristendom, medel- och överklassens män hade i det framväxande industrisamhället en egen skola, läroverket, där klassiska ämnen som latin och grekiska och retorik lärdes ut, men med tiden fick reala ämnen som matematik, mekanik och moderna språk mer utrymme och det blev möjligt att välja bort latin och grekiska. De ansågs förr formalbildande, så att det smittade av sig på andra kunskaper, men sen kom det att anses att även andra ämnen kunde vara formalbildande.
Kvinnor skulle bildas, snarare än utbildas, så de kunde konversera i fina salonger. Under första delen av 1800-talet undervisades adelsdamer i hemmet och borgardöttrar ibland i flickskolor. När flickskolor blev vanliga vid 1800-talets mitt var de privata och kostade pengar så det var de rika som satte sina döttrar där.
Utbildningen skilde sig mellan pojkar och flickor enligt idén att kvinnor var mer emotionella. Män fick fackmässig utbildning. Det ansågs inte heller att kvinnor klarade så mycket utbildning p.g.a. deras hälsa.
Flickskolor och utbildning var en karriärvägar för kvinnor. När äktenskapsfrekvensen sjönk och det blev kvinnoöverskott blev det en möjlighet för kvinnor att bli lärarinnor i flickskolor och folkskolor.
Under den senare delen av 1800-talet ville Fridtjuv Berg att folkskolan skulle bli till en bottenskola för alla. När folkrörelserna växte blev kraven på en gemensam utbildning större, och i 1900-talets början integrerades folkskole- och läroverkssystemet.
Feminismen på 1800-talet gjorde att kvinnor kunde få del i allt mer undervisning. Strävandena för jämlikhet och jämställdhet blev större under 1900-talet och en rad politiska reformer och undervisningsreformer gav kvinnor och arbetare större tillgång till skolsystemet. 1962 kom grundskolan och på 1970-talet integrerades alla läroverk, flickskolor och yrkesskolor i en gemensam gymnasieskola för alla. På 1970-talet ansågs kvinnor vara lika män och den genusordnade utbildningen skulle sluta så det kvoterades med betyg för underrepresenterat kön.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, kap 21-22
Teoretiska utgångspunkter för social klass och kön enligt Larsson och Westberg.
Utgångspunkten är att en klass är en grupp människor med gemensamma egenskaper.
Enligt Marx ligger det en inbyggd konflikt mellan klasser i alla samhällen och i det kapitalistiska samhället är det mellan dem som äger och kontrollerar produktionsmedlen och dem som inte gör det. Skillnaden i levnadsvillkor mellan klasser och deras referensramar gör att de betraktar sig som olika klasser. Objektiva klasser beskriver förhållandet i kontrollen över produktionsmedlen, skillnaden mellan människors liv kallar Marx klasser "för sig" och samhörigheten inom klassen, "i sig", är subjektiva klasser, t.ex. arbetarrörelsen.
Weber har ett liknande klassbegrepp som också utgår från att klasser är objektivt existerande, men han pratar om ägarklasser, ägare-anställd, och yrkesklasser, chef-underordnad, och möjlighet till chefsposition, och utgår från olika statusgrupper med en viss social prestige. De delar livsstil, utbildning, yrkesidentitet och härkomst, och utbildning är en viktig markör. Det är lägre rörlighet mellan statusgrupper än mellan klasser.
Ägarklasser skiljer på dem som p.g.a. rikedom kan utöva makt och upprätthålla privilegier och yrkesklasser kopplas till möjlighet att kunna styra produktionen och skaffa sig politiskt inflytande genom sin yrkesposition. Statusgrupper har social prestige genom livsstil, yrkesidentitet och härkomst. Det är trögrörligt, det är inte lätt att byta statusgrupp, därav uttrycket "nyrik".
Pierre Bourdieu menar att klasser inte finns innan de skapas av en anledning, t.ex. att sträva mot ett gemensamt mål. Skillnader existerar i den objektiva verkligheten, och de beror på människors positioner i det sociala rummet, vilket beror på hur mycket kapital de har, och vilken typ av kapital, ekonomiskt, kulturellt eller socialt kapital, och vad det ger för disposition, habitus, som påverkar vilka val de gör i sina liv.
När det gäller kön är utgångspunkten Hirdmans genusteori, om könet som den sociala konstruktionen att värden och aktiviteter etc. kopplas till ett visst kön, som objektivt sett inte behöver ha med könet att göra. Det finns tre utgångspunkter: Dels distinktionen, att män och kvinnor är olika väsen, dels hierarkin, att det som kopplas till män och manlighet är överordnat det som kopplas till kvinnor och kvinnlighet.
Genus och klass och andra faktorer samverkar också med varandra och kan inte analyseras enskilt, det kallas intersektionalitet.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, kap 21-22
Enligt Marx ligger det en inbyggd konflikt mellan klasser i alla samhällen och i det kapitalistiska samhället är det mellan dem som äger och kontrollerar produktionsmedlen och dem som inte gör det. Skillnaden i levnadsvillkor mellan klasser och deras referensramar gör att de betraktar sig som olika klasser. Objektiva klasser beskriver förhållandet i kontrollen över produktionsmedlen, skillnaden mellan människors liv kallar Marx klasser "för sig" och samhörigheten inom klassen, "i sig", är subjektiva klasser, t.ex. arbetarrörelsen.
Weber har ett liknande klassbegrepp som också utgår från att klasser är objektivt existerande, men han pratar om ägarklasser, ägare-anställd, och yrkesklasser, chef-underordnad, och möjlighet till chefsposition, och utgår från olika statusgrupper med en viss social prestige. De delar livsstil, utbildning, yrkesidentitet och härkomst, och utbildning är en viktig markör. Det är lägre rörlighet mellan statusgrupper än mellan klasser.
Ägarklasser skiljer på dem som p.g.a. rikedom kan utöva makt och upprätthålla privilegier och yrkesklasser kopplas till möjlighet att kunna styra produktionen och skaffa sig politiskt inflytande genom sin yrkesposition. Statusgrupper har social prestige genom livsstil, yrkesidentitet och härkomst. Det är trögrörligt, det är inte lätt att byta statusgrupp, därav uttrycket "nyrik".
Pierre Bourdieu menar att klasser inte finns innan de skapas av en anledning, t.ex. att sträva mot ett gemensamt mål. Skillnader existerar i den objektiva verkligheten, och de beror på människors positioner i det sociala rummet, vilket beror på hur mycket kapital de har, och vilken typ av kapital, ekonomiskt, kulturellt eller socialt kapital, och vad det ger för disposition, habitus, som påverkar vilka val de gör i sina liv.
När det gäller kön är utgångspunkten Hirdmans genusteori, om könet som den sociala konstruktionen att värden och aktiviteter etc. kopplas till ett visst kön, som objektivt sett inte behöver ha med könet att göra. Det finns tre utgångspunkter: Dels distinktionen, att män och kvinnor är olika väsen, dels hierarkin, att det som kopplas till män och manlighet är överordnat det som kopplas till kvinnor och kvinnlighet.
Genus och klass och andra faktorer samverkar också med varandra och kan inte analyseras enskilt, det kallas intersektionalitet.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, kap 21-22
Förändringar inom de svenska läroverken under 1800-talet och dess koppling till samhällets utveckling
Vid 1800-talets början fanns det trivialskolor och katedralskolor som främst syftade till att utbilda präster och andra statstjänstemän i de klassiska bildningsämnena latin, grekiska, retorik etc. det fanns också i trivialskolorna en apologistklass, med mer mekanik och moderna språk, som kunde passa köpmän och borgare. De ledde inte till gymnasiestudier. Gymnasiet var teologiskt präglat med allmän klassisk bildning.
Prästeståndet hade stor makt och kontroll över utbildningssystemet i stånds- och privilegiesamhället, där adeln privatundervisades. Under 1800-talet växte befolkningen och två stora grupper växte fram som stod utanför stånden. Många obesuttna blev arbetskraft i industrin. Den andra gruppen var s.k. ofrälse ståndspersoner som hade pengar och makt, som rika bönder och borgare, gods- och bruksägare, läkare, handelsmän etc. De hade behov av utbildning. Det fanns en konflikt angående privata näringsidkares utbildning, om det verkligen var statens ansvar att utbilda dem, eller om de skulle ordna sida skolor själva. Ståndssamhället började ifrågasättas och stånden miste privilegier, och ett meritokratiskt klassamhälle växte fram, där utbildning och personliga egenskaper och inte privilegier avgjorde var på samhällsskalan en person befann sig. I mitten av 1800-talet ändrades synen på deras utbildning, så att de uppfattades som samhällsnyttiga för offentligheten.
En annan utveckling var nationalismen, där stater blir mer utformade och organiserade, med modern byråkrati och ordningsmakt, och konkurrens med andra nybildade stater. Särskilt som Sverige förlorade Finland blev det viktigt att bygga och ena nationen. detta gjordes genom kulturella och organisatoriska medel, bland annat spelade utbildningen en stor roll. Skolsystemet blev mer enhetlig och privatundervisning och privata skolformer blev mindre viktigt, vilket gör att skolsystemet blev utstakade banor där skolformerna bygger på varandra. Det bildades ett parallellskolesystem, där läroverken var för pojkar som skulle ha all slags utbildning, flickskolor var för över- och medelklassflickor och folkskolan var för resten.
Medelklassen hade en stark ställning i den moderna staten och ställde krav på skolan. Det fanns tre uppfattningar om skolan i det tidiga 1800-talet, en klerikal, att utbilda präster, en nyhumanistisk, att vara en allmän bildning utifrån klassiska antika arv och en real, att skolan ska ge nyttiga kunskaper för att användas i olika yrken.
Nya riktlinjer för skolan utformades där växelundervisning var vanlig, där äldre undervisade yngre. Det fanns reala privata läroverk. I mitten av 1800-talet var det mycket strid och många nya läroplaner, och efter det blev det möjligt att välja bort klassiska språk på reallinjen. I början var reallinjen inte universitetsförberedande, men efterhand kunde man gå vidare på visa högskolor som KTH. När latinkravet på högskolan togs bort i slutet av 1800-talet blev reallinjen likställd latinlinjen, nu med en helklassisk och en halvklassisk gren där man inte läste grekiska på den senare.
Flickskolor grundades också och fick statliga bidrag, och i slutet av 1800-talet fick kvinnor avlägga studentexamen. Studentexamen flyttades från universiteten till läroverken, vilket gav läroverken en ännu starkare ställning. Flickskolorna hade en annan inriktning än läroverken, de skulle inte utbilda till yrken utan till fina fruar. Fler ifrågasatte parallellskolesystemet, vilket gjorde att läroverken samordnades med folkskolan i slutet av 1800-talet.
Det fanns en uppfattning om att klassisk bildning var formalbildande, så det spillde över till andra ämnen, men senare ifrågasattes det och folk trodde att det antingen inte fanns några formalbildare eller att andra ämnen också kunde fungera så. Vetenskapen fick större utrymme och ingenjören blev symbol för samhällsutvecklingen.
I början av 1800-talet var kamratuppfostran stark, pennalism, förbrödring och vänskapsband gav kontakter som kunde användas i livet, i ståndssamhället där gruppen var viktigare än individen. Skråsamhället hade dessa gruppidéer, men när det försvann blev samhället mer individualistiskt.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, kap 1-7, 9.
Prästeståndet hade stor makt och kontroll över utbildningssystemet i stånds- och privilegiesamhället, där adeln privatundervisades. Under 1800-talet växte befolkningen och två stora grupper växte fram som stod utanför stånden. Många obesuttna blev arbetskraft i industrin. Den andra gruppen var s.k. ofrälse ståndspersoner som hade pengar och makt, som rika bönder och borgare, gods- och bruksägare, läkare, handelsmän etc. De hade behov av utbildning. Det fanns en konflikt angående privata näringsidkares utbildning, om det verkligen var statens ansvar att utbilda dem, eller om de skulle ordna sida skolor själva. Ståndssamhället började ifrågasättas och stånden miste privilegier, och ett meritokratiskt klassamhälle växte fram, där utbildning och personliga egenskaper och inte privilegier avgjorde var på samhällsskalan en person befann sig. I mitten av 1800-talet ändrades synen på deras utbildning, så att de uppfattades som samhällsnyttiga för offentligheten.
En annan utveckling var nationalismen, där stater blir mer utformade och organiserade, med modern byråkrati och ordningsmakt, och konkurrens med andra nybildade stater. Särskilt som Sverige förlorade Finland blev det viktigt att bygga och ena nationen. detta gjordes genom kulturella och organisatoriska medel, bland annat spelade utbildningen en stor roll. Skolsystemet blev mer enhetlig och privatundervisning och privata skolformer blev mindre viktigt, vilket gör att skolsystemet blev utstakade banor där skolformerna bygger på varandra. Det bildades ett parallellskolesystem, där läroverken var för pojkar som skulle ha all slags utbildning, flickskolor var för över- och medelklassflickor och folkskolan var för resten.
Medelklassen hade en stark ställning i den moderna staten och ställde krav på skolan. Det fanns tre uppfattningar om skolan i det tidiga 1800-talet, en klerikal, att utbilda präster, en nyhumanistisk, att vara en allmän bildning utifrån klassiska antika arv och en real, att skolan ska ge nyttiga kunskaper för att användas i olika yrken.
Nya riktlinjer för skolan utformades där växelundervisning var vanlig, där äldre undervisade yngre. Det fanns reala privata läroverk. I mitten av 1800-talet var det mycket strid och många nya läroplaner, och efter det blev det möjligt att välja bort klassiska språk på reallinjen. I början var reallinjen inte universitetsförberedande, men efterhand kunde man gå vidare på visa högskolor som KTH. När latinkravet på högskolan togs bort i slutet av 1800-talet blev reallinjen likställd latinlinjen, nu med en helklassisk och en halvklassisk gren där man inte läste grekiska på den senare.
Flickskolor grundades också och fick statliga bidrag, och i slutet av 1800-talet fick kvinnor avlägga studentexamen. Studentexamen flyttades från universiteten till läroverken, vilket gav läroverken en ännu starkare ställning. Flickskolorna hade en annan inriktning än läroverken, de skulle inte utbilda till yrken utan till fina fruar. Fler ifrågasatte parallellskolesystemet, vilket gjorde att läroverken samordnades med folkskolan i slutet av 1800-talet.
Det fanns en uppfattning om att klassisk bildning var formalbildande, så det spillde över till andra ämnen, men senare ifrågasattes det och folk trodde att det antingen inte fanns några formalbildare eller att andra ämnen också kunde fungera så. Vetenskapen fick större utrymme och ingenjören blev symbol för samhällsutvecklingen.
I början av 1800-talet var kamratuppfostran stark, pennalism, förbrödring och vänskapsband gav kontakter som kunde användas i livet, i ståndssamhället där gruppen var viktigare än individen. Skråsamhället hade dessa gruppidéer, men när det försvann blev samhället mer individualistiskt.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, kap 1-7, 9.
onsdag 1 juni 2016
Några orsaker till massutbildningens framväxt i Europa och Japan under perioden 1770-1900?
Under 1700-talet kommer upplysningen och ger en ny syn på utbildningens syfte och mål, samtidigt som nationalstatstänkandet och industrialismen ersätter feodalismen. Stater i förändring bygger upp skolsystem för att ena folket i kristider, och tilldela dem deras nya rätta platser beroende på klass och kön. I Preussen ville de imponera på omvärlden när de blivit ockuperade av Frankrike. I Frankrike ville de rekonstruera landet efter revolutionen. I Japan ville de anpassa sig efter den regionala feodalismens byte till en statlig modern stat. I England gick det långsammare för de hade redan en fungerande nationell identitet, och Laissez-faire-ekonomi som motverkade statens intresse för skolan.
Genom skolan och utbildningen ville staten visa styrka för omvärlden, och de använde ekonomin som medel och planerade den för sina mål. Staten blev starkare när medelklassen växte och blev mer självständig gentemot intressegrupper. Staten gav också moralisk och social utbildning med värderingar som gynnar staten.
En anledning till massutbildningens införande var att kontrollera medborgarna och göra dem dygdiga. Det fanns olika skolor för olika klasser och arbetarna skulle enas till att kontrolleras och disciplineras så de blev nyttiga samhällsmedborgare enligt Larsson&Westberg. Det kan ha funnits en rädsla för uppror men den var nog inte så stark innan början av 1900-talet. Däremot var det viktigt att ena folket i nationen och skapa traditioner och protestantisk nationalism. Det fanns också ideologiska skäl, att liberalismens syn på allas lika värde även omfattade underklassen, och att de skulle ha samma möjligheter att utvecklas som medelklassen, även om det aldrig riktigt blev så i praktiken. Skolan var också ett sätt att hålla de fattigaste barnen från gatan, både för deras egen skulle och för samhällets.
Källa:
Green, A, (1997), Education, globalization and the nation state, Basingstoke: Macmillan, Kap. 2-3.
Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, kap 1-7, 9
Genom skolan och utbildningen ville staten visa styrka för omvärlden, och de använde ekonomin som medel och planerade den för sina mål. Staten blev starkare när medelklassen växte och blev mer självständig gentemot intressegrupper. Staten gav också moralisk och social utbildning med värderingar som gynnar staten.
En anledning till massutbildningens införande var att kontrollera medborgarna och göra dem dygdiga. Det fanns olika skolor för olika klasser och arbetarna skulle enas till att kontrolleras och disciplineras så de blev nyttiga samhällsmedborgare enligt Larsson&Westberg. Det kan ha funnits en rädsla för uppror men den var nog inte så stark innan början av 1900-talet. Däremot var det viktigt att ena folket i nationen och skapa traditioner och protestantisk nationalism. Det fanns också ideologiska skäl, att liberalismens syn på allas lika värde även omfattade underklassen, och att de skulle ha samma möjligheter att utvecklas som medelklassen, även om det aldrig riktigt blev så i praktiken. Skolan var också ett sätt att hålla de fattigaste barnen från gatan, både för deras egen skulle och för samhällets.
Källa:
Green, A, (1997), Education, globalization and the nation state, Basingstoke: Macmillan, Kap. 2-3.
Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, kap 1-7, 9
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)