När grundskolan infördes ville man lägga alla lärarutbildningar på samma ställe, eftersom grundskolan nu skulle omfatta både folkskollärare (Årskurs 1-6) och läroverkslärare (Årskurs 7-9). Nya lärarhögskolor inrättades och lärarutbildning skedde vid seminarierna, men ämneslärarna, högstadiet och gymnasiet, började med att läsa ämnen på universitetet. När högskolereformen kom på 1970-talet blev alla lärare universitetsutbildade. Läroverkslärarna var oroliga för statusutjämningen och för att undervisa i grundskolan dr alla barn gick och det var heterogena klasser. De kände sig nedgraderade när utbildningen förlades till seminarierna. För folkskollärarna var det förstås tvärtom, men de var rädda för marginalisering när småskollärarna tog lågstadiet och läroverkslärarna högstadiet, därför anordnades en vidareutbildning som gjorde att de fick undervisa på högstadiet.
Kommunaliseringen var ett led i den decentralisering och marknadsanpassning som inletts på 70- och 80- talen. Orsaken var att effektivisera och spara pengar. Lärarna, i synnerhet gymnasielärarna och LR var oroliga för minskad status och autonomi så de satte sig emot och det ledde till lärarstrejken 1989. De var också rädda för att förlora makt när de delades upp på olika arbetsgivare.
Lärarförbundet lev positiva till kommunaliseringen när de fick löfte om högre lön, mindre klasskillnader, undervisningsskyldighet, men LR fruktade minskad utbildningskvalitet och professionalism. Efter kommunaliseringen förändrades lärarutbildningen så den skildes i grundlärare åk 1-5, åk 4-9 och gymnasielärare. Sen blev det ökat samarbete mellan lärarna genom exempelvis närvaroplikt och feriefortbildning. Nu finns ett lärarnas samverkansråd som driver professionella strategier.
Det är inte bara läraryrket som har förändrats på 1990-talet utan hela fackföreningsrörelsen har metodiskt slagits sönder sen individuell lönesättning och andra splittrande reformer kom.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.
fredag 22 juli 2016
onsdag 13 juli 2016
Historiska förklaringar till att det finns två fackförbund som organiserar lärarkårerna idag.
Folkskolan och läroverken var in på 1900-talet två helt olika skolsystem, parallellskolan, som växte fram när folkskolan kom. De hade olika lärarutbildningar, vände sig främst till barn från olika socialgrupper, och rekryterade lärare till stor del från de socialgrupper de vände sig till. För folkskolebarnen, som inte förväntades skaffa högre utbildning och delta i samhället, politiken, etc. mer än som arbetare eller småjordbrukare, var det låg status på både skolor och lärare, medan det var hög status på läroverkslärare, deras utbildning och undervisning.
När de organiserade sig fackligt i början av 1900-talet ville folkskollärarna föra en kamp för både fackliga och professionella rättigheter, d.v.s. högre lön och bättre arbetsvillkor, respektive högre status, genom bättre lärarutbildning m.m. det fanns också fackförbund för lärarinnor och de förde en ojämn kamp mot varandra eftersom de manliga lärarna ville ha högre lön som familjeförsörjare. Sen slogs de ihop i alla fall för deras paraplyorganisation tog parti för lika lön, till den fackförening som blev Lärarförbundet.
Läroverkslärarna hade en högre ställning som profession, och deras utbildningsbakgrund var viktig. de ville slå vakt om professionen och yrkets status.
När grundskolan infördes bildades dagens Lärarförbund, för de var rädda för att marginaliseras när läroverkslärarna tog högstadiet. I LR blev det strid om att ta med mellanstadielärare, men de hade också universitetsutbildning, så till slut gjorde de det.
När det gäller vilka yrkesgrupper som ska släppas in i en facklig organisation så är det i regel så att ett större medlemsantal har fördelar för de fackliga strategierna, eftersom fler människor kan förhandla, men mer restriktiv intagning är bra för de professionella strategierna, eftersom det då blir mer avgränsat och exklusivt att vara med vilket anses höja statusen. Lärarförbundet har framför allt den förstnämnda strategin och LR har den andra. Även förskollärarna är med i lärarförbundet, och det gör att de avgränsar sig från barnskötarna.
En öppen kartell är där alla får vara med, de har bara stadgar och överenskommelser. En sluten kartell är bara för utvalda och det finns kriterier för vem som får vara med. I LR finns striktare medlemsregler p.g.a. sin professionella strategi, medan lärarförbundet anser att större organisationer ger stabilare lön och mindre konflikter.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.
När de organiserade sig fackligt i början av 1900-talet ville folkskollärarna föra en kamp för både fackliga och professionella rättigheter, d.v.s. högre lön och bättre arbetsvillkor, respektive högre status, genom bättre lärarutbildning m.m. det fanns också fackförbund för lärarinnor och de förde en ojämn kamp mot varandra eftersom de manliga lärarna ville ha högre lön som familjeförsörjare. Sen slogs de ihop i alla fall för deras paraplyorganisation tog parti för lika lön, till den fackförening som blev Lärarförbundet.
Läroverkslärarna hade en högre ställning som profession, och deras utbildningsbakgrund var viktig. de ville slå vakt om professionen och yrkets status.
När grundskolan infördes bildades dagens Lärarförbund, för de var rädda för att marginaliseras när läroverkslärarna tog högstadiet. I LR blev det strid om att ta med mellanstadielärare, men de hade också universitetsutbildning, så till slut gjorde de det.
När det gäller vilka yrkesgrupper som ska släppas in i en facklig organisation så är det i regel så att ett större medlemsantal har fördelar för de fackliga strategierna, eftersom fler människor kan förhandla, men mer restriktiv intagning är bra för de professionella strategierna, eftersom det då blir mer avgränsat och exklusivt att vara med vilket anses höja statusen. Lärarförbundet har framför allt den förstnämnda strategin och LR har den andra. Även förskollärarna är med i lärarförbundet, och det gör att de avgränsar sig från barnskötarna.
En öppen kartell är där alla får vara med, de har bara stadgar och överenskommelser. En sluten kartell är bara för utvalda och det finns kriterier för vem som får vara med. I LR finns striktare medlemsregler p.g.a. sin professionella strategi, medan lärarförbundet anser att större organisationer ger stabilare lön och mindre konflikter.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.
Rekryteringens (socialt och könsmässigt) påverkan på relationen mellan lärargrupperingarna under historien.
De olika traditionerna, seminarie- och den akademiska traditionen, har haft väldigt olika status. På seminarierna utbildades på 1800-talet folkskollärare som skulle undervisa barn ur de lägre klasserna, som aldrig förväntades delta i samhället och politiken, och därför var den skolformen helt skild från den akademiska. Lärarna rekryterades också ur den gruppen, ur bonde-, torpare-, klockare och organist- och folkskollärarhem, när folkskolan bildades.
Innan dess hade det inte varit så styrt vem som undervisade, det hade kunnat ske i hemmet, av klockaren eller prästen, men undervisningen togs inte så allvarligt och det enda barnen behövde kunna var katekesen.
När folkskolan kom var kraven att antas på lärarseminarierna att de blivande lärarna var anständiga, kunde läsa, räkna, katekesen och att de inte hade något kroppsligt fel. De hade själva fått utbildning i folkskolan eller hemmet. Det var även många kvinnor som var folkskollärare eftersom det var deras i princip enda karriärväg, och bland dem kom fler från högre klasser.
Läroverkslärarna hade hög status och rekryteringen skedde bland dem som hade läst länge och var bildade. Traditionen hade varit att lärare var ungefär detsamma som präst, många var båda, och präster tillhörde ju det näst högsta ståndet och fortsatte ha en hög status i det samhälle där bildning var central. Kvinnor hade över huvud taget inget tillträde till högre studier förrän i slutet av 1800-talet, och då var en av de få karriärvägarna att bli lärare på flickskolor där överklassens flickor gick, och där den kulturen reproducerades.
Läroverkslärare har av tradition varit måna om att slå vakt om sin status, och de var motståndare till att överbrygga klyftan mellan mellan lärarkårerna genom lärarhögskolor. När det slog igenom var det ändå så att de började på universitetet med ämnesstudier och avslutade med ett praktiskt-pedagogiskt år på lärarhögskolan, medan folkskollärarna gick hela sin utbildning där. Läroverkslärarna uppfattades som officiella ämbetsmän enligt ett borgerligt ideal.
Vid 1950-talet blev arbetarbarn vanligare bland folkskollärare p.g.a. ändrad samhällsstruktur och färre bönder. Könsutjämningen ökade och slog över till kvinnodominans. Detta har även hänt gymnasielärarkåren vilket har inneburit att statusen har sjunkit så att det anses som ett problem och försök görs att höja statusen.
Källor:
Bertilsson, E. (2007) Lärarna på skolans kungsväg [Elektronisk resurs]:Om det naturvetenskapliga programmet på några gymnasier i Uppsala, SEC, EDU, Uppsala universitet, Uppsala, (s.17–56) 39 s.
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-15932
Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.
Innan dess hade det inte varit så styrt vem som undervisade, det hade kunnat ske i hemmet, av klockaren eller prästen, men undervisningen togs inte så allvarligt och det enda barnen behövde kunna var katekesen.
När folkskolan kom var kraven att antas på lärarseminarierna att de blivande lärarna var anständiga, kunde läsa, räkna, katekesen och att de inte hade något kroppsligt fel. De hade själva fått utbildning i folkskolan eller hemmet. Det var även många kvinnor som var folkskollärare eftersom det var deras i princip enda karriärväg, och bland dem kom fler från högre klasser.
Läroverkslärarna hade hög status och rekryteringen skedde bland dem som hade läst länge och var bildade. Traditionen hade varit att lärare var ungefär detsamma som präst, många var båda, och präster tillhörde ju det näst högsta ståndet och fortsatte ha en hög status i det samhälle där bildning var central. Kvinnor hade över huvud taget inget tillträde till högre studier förrän i slutet av 1800-talet, och då var en av de få karriärvägarna att bli lärare på flickskolor där överklassens flickor gick, och där den kulturen reproducerades.
Läroverkslärare har av tradition varit måna om att slå vakt om sin status, och de var motståndare till att överbrygga klyftan mellan mellan lärarkårerna genom lärarhögskolor. När det slog igenom var det ändå så att de började på universitetet med ämnesstudier och avslutade med ett praktiskt-pedagogiskt år på lärarhögskolan, medan folkskollärarna gick hela sin utbildning där. Läroverkslärarna uppfattades som officiella ämbetsmän enligt ett borgerligt ideal.
Vid 1950-talet blev arbetarbarn vanligare bland folkskollärare p.g.a. ändrad samhällsstruktur och färre bönder. Könsutjämningen ökade och slog över till kvinnodominans. Detta har även hänt gymnasielärarkåren vilket har inneburit att statusen har sjunkit så att det anses som ett problem och försök görs att höja statusen.
Källor:
Bertilsson, E. (2007) Lärarna på skolans kungsväg [Elektronisk resurs]:Om det naturvetenskapliga programmet på några gymnasier i Uppsala, SEC, EDU, Uppsala universitet, Uppsala, (s.17–56) 39 s.
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-15932
Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.
Skillnaden i organiseringen av folkskollärar- och läroverkslärarutbildningarna från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet
Det finns två olika utbildningstraditioner som har funnits sedan lång tid, och det är seminarietraditionen och den akademiska traditionen. Den förstnämnda utbildade folkskollärare, som skulle undervisa de lägre klassernas barn, och de rekryterade män från den klassen och kvinnor från litet högre socialgrupper, för det var ett av de yrken som kvinnor kunde få när äktenskapsfrekvensen sjönk och männen blev färre p.g.a. utvandring eller liknande, och kvinnorna behövde kunna försörja sig själva. När folkskolorna växte i antal under slutet av 1800-talet behövdes fler lärare och seminarierna byggdes ut.
För att bli läroverkslärare behövdes en akademisk utbildning i skolämnena på universitetet. Läroverkslärare hade hög akademisk status. De ville inte gå på seminarier, så de var dåligt förberedda på undervisning. För att kolla deras lämplighet som lärare infördes 1865 ett provår i teori och praktik, som blev ett steg mot en formaliserad lärarutbildning, vilket behövdes när den formella skolutbildningen blev viktigast för att få höga samhällspositioner. 1907 kom en lärarutbildning med professur, som var en filosofisk ämbetsexamen med fasta ämneskombinationer, där de blivande lärarna undervisades i pedagogik och psykologi.
Folkskollärarutbildningar krävdes när lärarkåren blev större och mer organiserad, staten tog alltmer styrning av skolan från kyrkan, och den nya yrkeskategorin folkskollärare bildades. Innan dess var det mest bön och bibelstudier, men skolorna hade dålig ekonomi och dåligt anpassade lokaler, men det nya industrisamhället hade en annan syn på folkundervisning och den blev mer viktig. För att lösa lärarbristen kom även småskollärarinneseminarier, där kvinnor utbildades till att undervisa i de första åren på folkskolan.
När enhetsskolan började diskuteras på 1940-talet ville man även ha en gemensam lärarutbildning för alla lärare. När det först genomfördes gick folkskollärarna hela sin utbildning på seminariet, medan läroverkslärarna endast hade pedagogiken där, och ämnesstudierna på institutionerna, så det fanns fortfarande en skillnad.
Lärarhögskolor byggdes på 1950-talet och det blev en statusutjämning mellan lärargrupperna. Folkskollärarnas status höjdes också när lärarutbildningen blev mer forskningsanknuten, så även pedagogik vid lärarhögskolorna blev ett vetenskapligt ämne. Det var i tidens anda att vetenskapen skulle kunna mäta allt, klasslärarmetodik etc. för att effektivt och standardiserat förmedla kunskap till eleverna.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.
För att bli läroverkslärare behövdes en akademisk utbildning i skolämnena på universitetet. Läroverkslärare hade hög akademisk status. De ville inte gå på seminarier, så de var dåligt förberedda på undervisning. För att kolla deras lämplighet som lärare infördes 1865 ett provår i teori och praktik, som blev ett steg mot en formaliserad lärarutbildning, vilket behövdes när den formella skolutbildningen blev viktigast för att få höga samhällspositioner. 1907 kom en lärarutbildning med professur, som var en filosofisk ämbetsexamen med fasta ämneskombinationer, där de blivande lärarna undervisades i pedagogik och psykologi.
Folkskollärarutbildningar krävdes när lärarkåren blev större och mer organiserad, staten tog alltmer styrning av skolan från kyrkan, och den nya yrkeskategorin folkskollärare bildades. Innan dess var det mest bön och bibelstudier, men skolorna hade dålig ekonomi och dåligt anpassade lokaler, men det nya industrisamhället hade en annan syn på folkundervisning och den blev mer viktig. För att lösa lärarbristen kom även småskollärarinneseminarier, där kvinnor utbildades till att undervisa i de första åren på folkskolan.
När enhetsskolan började diskuteras på 1940-talet ville man även ha en gemensam lärarutbildning för alla lärare. När det först genomfördes gick folkskollärarna hela sin utbildning på seminariet, medan läroverkslärarna endast hade pedagogiken där, och ämnesstudierna på institutionerna, så det fanns fortfarande en skillnad.
Lärarhögskolor byggdes på 1950-talet och det blev en statusutjämning mellan lärargrupperna. Folkskollärarnas status höjdes också när lärarutbildningen blev mer forskningsanknuten, så även pedagogik vid lärarhögskolorna blev ett vetenskapligt ämne. Det var i tidens anda att vetenskapen skulle kunna mäta allt, klasslärarmetodik etc. för att effektivt och standardiserat förmedla kunskap till eleverna.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.
tisdag 12 juli 2016
Innebörd av begreppen mål-och resultatstyrning, kommunalisering, privatisering, marknadsanpassning och friare resursanvändning i skolsammanhang
Några av de stora förändringarna under 1990-talet är var kommunaliseringen och friskolereformen. I samband med att skolformerna blev fler minskade statens styrning och istället för regelstyrning, där staten bestämde innehåll och organisering av skolarbetet övergick man till till målstyrning, där kommunerna fick bestämma hur målen för skolan skulle uppnås.
Under 1980-talet växte sig nyliberalismen starkare, och synen förändrades på vem som skulle kunna lösa problem, från skolan till marknaden. Det var mycket samhällsfunktioner som avreglerades och privatiserades i början av 1990-talet, för det ansågs effektivare, billigare och gav mer självbestämmande till individen, däribland skolan, där eleverna nu sågs kom kunder på en fri skolmarknad. Skolpengen infördes, så att eleverna skulle kunna välja skola själva. Kommunerna fick också en friare resursanvändning, i stället för styrda statsbidrag fisk de allmänna bidrag som de kunde använda som de ville.
Lärarna blev anställda av kommunerna och läroplanerna blev tunnare, men varje kommun skulle ha en egen skolplan som reglerade innehållet och organiseringen av skolan.
Ett exempel som kurslitteraturen (Larsson &Westberg, 2015, kap 24) tar upp är läroplanernas utveckling. Synen på vad som ska ingå i läroplanerna är beroende av hur skolan ser ut. Läroplanerna utformas av staten för att motsvara hur organiseringen av skolan, kunskapsmål och undervisningsinnehåll ska se ut. Det sker utifrån vem som ska ansvara för vad.
De styrmedel som staten har är juridiska, ideologiska och ekonomiska. De har även en kontrollfunktion. Efter kommunaliseringen blev det en komplicerad styrning i kommunerna med många aktörer, och dessutom finns kursplaner som de inte kan påverka.
Källor:
Broady D. et al. (2000) Välfärd och skola: Antologi Från Kommittén Välfärdsbokslut, Statens Offentliga Utredningar; 2000:39, Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, (s. 17–33.)
http://www.regeringen.se/contentassets/1c41d13b17e94faa952d92509c58b9d2/valfard-och-skola
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, Kap. 23 och 24.
Under 1980-talet växte sig nyliberalismen starkare, och synen förändrades på vem som skulle kunna lösa problem, från skolan till marknaden. Det var mycket samhällsfunktioner som avreglerades och privatiserades i början av 1990-talet, för det ansågs effektivare, billigare och gav mer självbestämmande till individen, däribland skolan, där eleverna nu sågs kom kunder på en fri skolmarknad. Skolpengen infördes, så att eleverna skulle kunna välja skola själva. Kommunerna fick också en friare resursanvändning, i stället för styrda statsbidrag fisk de allmänna bidrag som de kunde använda som de ville.
Lärarna blev anställda av kommunerna och läroplanerna blev tunnare, men varje kommun skulle ha en egen skolplan som reglerade innehållet och organiseringen av skolan.
Ett exempel som kurslitteraturen (Larsson &Westberg, 2015, kap 24) tar upp är läroplanernas utveckling. Synen på vad som ska ingå i läroplanerna är beroende av hur skolan ser ut. Läroplanerna utformas av staten för att motsvara hur organiseringen av skolan, kunskapsmål och undervisningsinnehåll ska se ut. Det sker utifrån vem som ska ansvara för vad.
De styrmedel som staten har är juridiska, ideologiska och ekonomiska. De har även en kontrollfunktion. Efter kommunaliseringen blev det en komplicerad styrning i kommunerna med många aktörer, och dessutom finns kursplaner som de inte kan påverka.
Källor:
Broady D. et al. (2000) Välfärd och skola: Antologi Från Kommittén Välfärdsbokslut, Statens Offentliga Utredningar; 2000:39, Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, (s. 17–33.)
http://www.regeringen.se/contentassets/1c41d13b17e94faa952d92509c58b9d2/valfard-och-skola
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, Kap. 23 och 24.
Orsaker och utbildningshistoriskt perspektiv på kommunaliseringen av skolan 1989
Under 1970-talet blev det ekonomisk kris och staten fick svårare att bära kostnaderna för skolan. Det riktades även kritik mot en övertro på statens förmåga att lösa problem, att det blev för standardiserat och för litet hänsyn till de lokala skillnaderna när regelstyrningen var för hård. Den tro på vetenskapens förmåga till generella lösningar som kunde skapa funktionella klassrum som passade alla och skulle utveckla alla till lönsamma medborgare i samhällsbygget kritiserades också.
Under 1970-talet kom SIA (Skolans Inre Arbete)- utredningen som skulle utreda möjligheter till anpassning efter lokala behov, resursfördelning och enskilda elever. 1981 blev det större utrymme i läroplanen för det. En alltför centraliserad skola gav också en rädsla för en standardsänkning när alla skulle lära sig samma saker.
Nyliberalismen växte sig också starkare, och synen på staten som problemlösare övergick till att se marknaden som problemlösare, och förtroendet för staten minskade. Tanken på att minska snedrekryteringen stämde inte med en centraliserad skola, utan allt återupprättades inom skolan istället.
Under 1970-talet utreddes också förhållandet mellan stat och kommun, vilket ledde till att komunerna blev friare att styra resursfördelningen. Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun ändrades 1981 när staten fick i uppdrag att ha övergripande ansar och och kommunerna att genomföra och utveckla skolarbetet.
Från 1970-talet började välfärdsstaten att avvecklas och samhället omstruktureras. Industristaten minskade i betydelse och arbetslösheten ökade. Datoriseringen och flytten av industrier till utlandet förändrade de svenska samhället och då skulle även skolsystemet förändras. En decentralisering och marknadisering av skolan, där kommunaliseringen spelade en stor roll, ansågs bli billigare och effektivare.
Lärarfacken hade olika åsikter eftersom LR fruktade minskad status, lägre lön, minskad autonomi och handlingsutrymme när styrandet kom ner på kommunnivå, men Lärarförbundet tyckte att det var rätt OK att likställas mer med LR-lärarna. När kommunaliseringen genomfördes blev det även målstyrning i läroplanen.
Centraliseringsgraden av skolan har genom historien skett i takt med hur stark staten har varit och ideologiskt ansetts ha för uppgift och förmåga att hantera olika saker i samhället, som t.ex. skolan.
Källor:
Broady D. et al. (2000) Välfärd och skola: Antologi Från Kommittén Välfärdsbokslut, Statens Offentliga Utredningar; 2000:39, Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, (s. 17–33.)
http://www.regeringen.se/contentassets/1c41d13b17e94faa952d92509c58b9d2/valfard-och-skola
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, Kap. 23 och 24.
Under 1970-talet kom SIA (Skolans Inre Arbete)- utredningen som skulle utreda möjligheter till anpassning efter lokala behov, resursfördelning och enskilda elever. 1981 blev det större utrymme i läroplanen för det. En alltför centraliserad skola gav också en rädsla för en standardsänkning när alla skulle lära sig samma saker.
Nyliberalismen växte sig också starkare, och synen på staten som problemlösare övergick till att se marknaden som problemlösare, och förtroendet för staten minskade. Tanken på att minska snedrekryteringen stämde inte med en centraliserad skola, utan allt återupprättades inom skolan istället.
Under 1970-talet utreddes också förhållandet mellan stat och kommun, vilket ledde till att komunerna blev friare att styra resursfördelningen. Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun ändrades 1981 när staten fick i uppdrag att ha övergripande ansar och och kommunerna att genomföra och utveckla skolarbetet.
Från 1970-talet började välfärdsstaten att avvecklas och samhället omstruktureras. Industristaten minskade i betydelse och arbetslösheten ökade. Datoriseringen och flytten av industrier till utlandet förändrade de svenska samhället och då skulle även skolsystemet förändras. En decentralisering och marknadisering av skolan, där kommunaliseringen spelade en stor roll, ansågs bli billigare och effektivare.
Lärarfacken hade olika åsikter eftersom LR fruktade minskad status, lägre lön, minskad autonomi och handlingsutrymme när styrandet kom ner på kommunnivå, men Lärarförbundet tyckte att det var rätt OK att likställas mer med LR-lärarna. När kommunaliseringen genomfördes blev det även målstyrning i läroplanen.
Centraliseringsgraden av skolan har genom historien skett i takt med hur stark staten har varit och ideologiskt ansetts ha för uppgift och förmåga att hantera olika saker i samhället, som t.ex. skolan.
Källor:
Broady D. et al. (2000) Välfärd och skola: Antologi Från Kommittén Välfärdsbokslut, Statens Offentliga Utredningar; 2000:39, Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, (s. 17–33.)
http://www.regeringen.se/contentassets/1c41d13b17e94faa952d92509c58b9d2/valfard-och-skola
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, Kap. 23 och 24.
Centralisering och decentralisering av det svenska utbildningssystemet under 1900-talet
Under 1900-talets början fick staten mer makt över skolan och tog över styrningen. 1905 lades läroverken under ecklesiastikdepartementet. Det hade utvecklats en idé om att skolan och utbildningssystemet var statens angelägenhet, eftersom människor sågs som humankapital, som kunde öka i värde med hjälp av utbildning. När socialdemokratin började bygga en välfärdsstat blev staten intresserad av en likvärdig utbildning för alla och ville ha mer kontroll. De skrev styrdokument och läroplaner och gav riktade statsbidrag till skolorna. 1919 kom ett juridiskt och ideologiskt dokument som bl.a. minskade kristendomsämnet i skolan. Skolöverstyrelsen inrättades 1920, med kontroll över alla skolor, innan dess hade det funnits separata för folkskolan och läroverken i några år.
På 1910-talet ökade rädslan för upplopp och strejker, kanske revolution, och att ge folket bättre förutsättningar och utjämna skillnaderna var ett sätt att förhindra det, därför ville man centralisera mer för att det skulle bli lika. Staten växte sig starkare och rikare p.g.a. krigsfrihet och exportindustri, och kunde också finansiera skolan. Det fanns en idé om att man kunde lösa problem med politiska beslut.
Under första hälften av 1900-talet debatterades ett avskaffande av parallellskolsystemet, och det ledde först till att folkskolan integrerades i läroverket så att alla gick där de första åren, det var 1927, samma år som kvinnor fick tillträde till läroverken. 1945 började skolkommissionen att utreda en enhetsskola, vilket prövades under 1950-talet, då det kom en samlad skollagstiftning. På 40-talet pratades det om "begåvningsreserven", att begåvning hos barn utan studietradition skulle kunna utnyttjas bättre om skolan blev lika för alla.
När grundskolan kom 1962 och den slutgiltiga centraliseringen och förstatligandet skedde fanns en stark tro på statens förmåga att utjämna skillnader. Skolan skulle vara en del av ett samhällsbygge, där eleverna skulle vara delar. Redan då fanns kritik mot övertron på staten, där eleverna skulle bli fogliga och lönsamma individer i ett funktionellt uppbyggt statssystem där allt sågs ganska mekanistiskt ända ner på klassrumsnivå.
Läroplanen 1962 var regelstyrd, och hade kontrollen över hur kommunerna skulle göra. Kommunernas uppgift var genomförandet. Kommuner slogs även ihop för att underlätta centraliseringen av bl.a. skolan. Det fanns tydliga regler för hur kommunerna skulle organisera skolan med skolstyrelser och länen med länsskolnämnder.
På 1970-talet centraliserades även gymnasieskolan genom att alla utbildningar, teoretiska och praktiska, ingick i samma skola. Då kom också en utredning, SIA, som syftade till att undersöka hur man kunde anpassa skolan mer efter enskilda elever och dela ut resurser efter behov. I lgr 80 fanns mer utrymme för lokala anpassningar av hur kunskapsmålen skulle nås. Vid 1970-talets början kom en kris och staten fick ont om pengar vilket väckte intresse för att vältra över det ekonomiska ansvaret på kommunerna.
På 1980-talet växte sig nyliberalismen stakrare och ansåg att marknaden och inte staten skulle lösa problem. Samtidigt som decentraliseringen och kommunaliseringen av skolan genomfördes, med de politiska argumenten att det skulle bli lättare att anpassa efter lokala behov, så infördes målstyrning och sen kom friskolereformen som ledde till ytterligare decentralisering med många huvudmän.
Samtidigt fick kommunerna själva bestämma över resursfördelningen. Skolan blev marknadsanpassad genom att en ny syn på eleven, som en kund på en fri skolmarknad, kom. Debatten fortsätter eftersom det nu finns stora skillnader och många vill se en tydligare statlig kontroll.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
kap. 1, 4–7, 9, 23 och 24.
På 1910-talet ökade rädslan för upplopp och strejker, kanske revolution, och att ge folket bättre förutsättningar och utjämna skillnaderna var ett sätt att förhindra det, därför ville man centralisera mer för att det skulle bli lika. Staten växte sig starkare och rikare p.g.a. krigsfrihet och exportindustri, och kunde också finansiera skolan. Det fanns en idé om att man kunde lösa problem med politiska beslut.
Under första hälften av 1900-talet debatterades ett avskaffande av parallellskolsystemet, och det ledde först till att folkskolan integrerades i läroverket så att alla gick där de första åren, det var 1927, samma år som kvinnor fick tillträde till läroverken. 1945 började skolkommissionen att utreda en enhetsskola, vilket prövades under 1950-talet, då det kom en samlad skollagstiftning. På 40-talet pratades det om "begåvningsreserven", att begåvning hos barn utan studietradition skulle kunna utnyttjas bättre om skolan blev lika för alla.
När grundskolan kom 1962 och den slutgiltiga centraliseringen och förstatligandet skedde fanns en stark tro på statens förmåga att utjämna skillnader. Skolan skulle vara en del av ett samhällsbygge, där eleverna skulle vara delar. Redan då fanns kritik mot övertron på staten, där eleverna skulle bli fogliga och lönsamma individer i ett funktionellt uppbyggt statssystem där allt sågs ganska mekanistiskt ända ner på klassrumsnivå.
Läroplanen 1962 var regelstyrd, och hade kontrollen över hur kommunerna skulle göra. Kommunernas uppgift var genomförandet. Kommuner slogs även ihop för att underlätta centraliseringen av bl.a. skolan. Det fanns tydliga regler för hur kommunerna skulle organisera skolan med skolstyrelser och länen med länsskolnämnder.
På 1970-talet centraliserades även gymnasieskolan genom att alla utbildningar, teoretiska och praktiska, ingick i samma skola. Då kom också en utredning, SIA, som syftade till att undersöka hur man kunde anpassa skolan mer efter enskilda elever och dela ut resurser efter behov. I lgr 80 fanns mer utrymme för lokala anpassningar av hur kunskapsmålen skulle nås. Vid 1970-talets början kom en kris och staten fick ont om pengar vilket väckte intresse för att vältra över det ekonomiska ansvaret på kommunerna.
På 1980-talet växte sig nyliberalismen stakrare och ansåg att marknaden och inte staten skulle lösa problem. Samtidigt som decentraliseringen och kommunaliseringen av skolan genomfördes, med de politiska argumenten att det skulle bli lättare att anpassa efter lokala behov, så infördes målstyrning och sen kom friskolereformen som ledde till ytterligare decentralisering med många huvudmän.
Samtidigt fick kommunerna själva bestämma över resursfördelningen. Skolan blev marknadsanpassad genom att en ny syn på eleven, som en kund på en fri skolmarknad, kom. Debatten fortsätter eftersom det nu finns stora skillnader och många vill se en tydligare statlig kontroll.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
kap. 1, 4–7, 9, 23 och 24.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)