Drömskolan

Hur skulle din drömskola se ut, om du fick fantisera helt fritt, utan att tänka på några praktiska förutsättningar?

En av punkterna på höstlovskonferensen i år var en redovisning om den uppgiften, som vår rektor och några till hade utfört på en av sina aktiviteter. De började spåna om en skola som var öppen från 8 till 20 och lärare hade jour antingen på plats eller online. De medgav att de inte hade någon plan för hur det skulle funka i praktiken med lärarnas arbetstider och så vidare, och det följande fick mig nästan att sätta i halsen av förvåning. 

Drömmen var att skolan skulle vara en plats där barnen fick delta i aktiviteter efter förmåga. Det skulle vara vanliga lektioner blandat med studierum, dit eleverna kunde gå för att jobba med olika uppgifter, och där det skulle finnas lärare till hands i olika ämnen för varje rum.  

Eleverna skulle inte vara bundna till sin årskurs eller ålder, utan kunde jobba på sin egen nivå. De skulle följas upp regelbundet av sin mentor för att lägga upp en plan för hur de skulle jobba med det de behöver.

Där blev jag frustrerad. Det här är ingen fantasiskola. Den finns och den har en väl genomarbetad pedagogik. Och den är hatad av alla. Kunskapsskolan.

När jag såg de andras förtjusning över hur det skulle hjälpa de svaga eleverna som genom ett trollslag, räckte jag upp handen och frågade om skolan ändå inte passade bäst för elever som kunde ta mycket eget ansvar. Det är ju vanlig kritik mot Kunskapsskolan. Svaret var att det här var ju bara en fantasi, det skulle säkert gå att lösa om man jobbade vidare med det praktiska. Uppfinna hjulet en gång till alltså.

Faktum är att den här typen av pedagogik är så hatad att det rentav hittas på att Kunskapsskolan drivs av vinstintresserade riskkapitalister fast det inte är sant. Journalister presenterar det på ett sätt som får folk att tro, utan att de egentligen säger det, att de har en koppling till Academedia, men det har de inte. Skolan drivs av eldsjälar, liksom Jensen, Montessori (innan det köptes av Academedia) och liknande.

Kanske är det missunnsamheten som tittar fram. Det där att folk inte tål att det går bra för andra. Annars kan jag inte förstå hatet mot en skola som bara har lyckats med att genomföra en pedagogik som andra drömmer om när de får fantisera fritt om något som de tror är för bra för att vara sant.

Har du slutat slå din man, Alli Klapp?

Jag publicerar nu ett inlägg som jag påbörjade under lärarutbildningen 2017: Nu må jag skjuta budbäraren, men jag blev oerhört frustrerad av ett uttalande i en bok av ovannämnda författare.

I min kurs, Kompletterande pedagogisk utbildning, dominerar redan välutbildade, på arbetsmarknaden etablerade, medelålders människor, som för längesedan passerat tonårsstadiet. Ändå går det inte att få godkänt på kursen utan att beskriva hur utbildningen har utvecklat oss från oreflekterade barn till självständigt tänkande vuxna.

Alli Klapp återberättar en lärarutbildare, som beskriver det som att de studerande blir frustrerade av att ifrågasätta sin syn på kunskap som något statiskt och absolut. De studerande ska alltså tidigare ha trott att kunskapssynen är av Gud given och inte går att ändra, och så kommer lärarutbildarna som frälsare och berättar att det är människor i ett samhälle som har skapat och definierat kunskapsbegreppet. 

Jag orkar inte. Hur högmodig får man vara? Att i sann Dan Brown-anda beskriva alla i sin omgivning som idioter för att kunna framstå som överintelligent när man i själva verket är en riktig medelmåtta. Vår frustration kom inte av att vi måste ifrågasätta oss själva, utan att kursledarna inte fattade att vi redan hade gjort det, för länge sen, som alla gör vid sitt inträde i vuxenlivet

Det påminner mig om en annan kurs jag gick, där en föreläsare stod och upplyste oss förmodat otänkande människor att den vetenskapliga metoden är ett mänskligt påfund och inte är fritt från värderingar. Jag satt och gapade över att han trodde att det var nytt, han pekade på mig och sa: "Titta vad chockad du blir av det jag säger", som om jag hade hört det för första gången. 

Den gången trodde kursledaren att jag var den enda som inte förstod något av kursen, för jag var naturvetare och de andra var samhällsvetare och humanister, och vi är ju så dumma. När vi hade skrivit klart examensuppgiften tog hon mig åt sidan och bad om ursäkt. Det hade nämligen visat sig att jag var den enda på kursen som förstod allt fullt ut. Jag hade helt enkelt läst fler kurser tidigare och haft förkunskaper som det inte var tänkt att vi skulle ha, så hon missuppfattade min icke-utveckling som att jag inte hade lärt mig det vi skulle lära oss.

Det illustrerar vikten att ta reda på nuläget innan vi försöker ändra på det vi har. Annars riskerar vi att skjuta långt bredvid målet eftersom vi står på helt fel ställe och siktar. Utgår man ifrån att ingen kan något måste man åtminstone vara öppen och förberedd på att man har fel, och att vissa redan kan en hel del.