Drömskolan

Hur skulle din drömskola se ut, om du fick fantisera helt fritt, utan att tänka på några praktiska förutsättningar?

En av punkterna på höstlovskonferensen i år var en redovisning om den uppgiften, som vår rektor och några till hade utfört på en av sina aktiviteter. De började spåna om en skola som var öppen från 8 till 20 och lärare hade jour antingen på plats eller online. De medgav att de inte hade någon plan för hur det skulle funka i praktiken med lärarnas arbetstider och så vidare, och det följande fick mig nästan att sätta i halsen av förvåning. 

Drömmen var att skolan skulle vara en plats där barnen fick delta i aktiviteter efter förmåga. Det skulle vara vanliga lektioner blandat med studierum, dit eleverna kunde gå för att jobba med olika uppgifter, och där det skulle finnas lärare till hands i olika ämnen för varje rum.  

Eleverna skulle inte vara bundna till sin årskurs eller ålder, utan kunde jobba på sin egen nivå. De skulle följas upp regelbundet av sin mentor för att lägga upp en plan för hur de skulle jobba med det de behöver.

Där blev jag frustrerad. Det här är ingen fantasiskola. Den finns och den har en väl genomarbetad pedagogik. Och den är hatad av alla. Kunskapsskolan.

När jag såg de andras förtjusning över hur det skulle hjälpa de svaga eleverna som genom ett trollslag, räckte jag upp handen och frågade om skolan ändå inte passade bäst för elever som kunde ta mycket eget ansvar. Det är ju vanlig kritik mot Kunskapsskolan. Svaret var att det här var ju bara en fantasi, det skulle säkert gå att lösa om man jobbade vidare med det praktiska. Uppfinna hjulet en gång till alltså.

Faktum är att den här typen av pedagogik är så hatad att det rentav hittas på att Kunskapsskolan drivs av vinstintresserade riskkapitalister fast det inte är sant. Journalister presenterar det på ett sätt som får folk att tro, utan att de egentligen säger det, att de har en koppling till Academedia, men det har de inte. Skolan drivs av eldsjälar, liksom Jensen, Montessori (innan det köptes av Academedia) och liknande.

Kanske är det missunnsamheten som tittar fram. Det där att folk inte tål att det går bra för andra. Annars kan jag inte förstå hatet mot en skola som bara har lyckats med att genomföra en pedagogik som andra drömmer om när de får fantisera fritt om något som de tror är för bra för att vara sant.

Har du slutat slå din man, Alli Klapp?

Jag publicerar nu ett inlägg som jag påbörjade under lärarutbildningen 2017: Nu må jag skjuta budbäraren, men jag blev oerhört frustrerad av ett uttalande i en bok av ovannämnda författare.

I min kurs, Kompletterande pedagogisk utbildning, dominerar redan välutbildade, på arbetsmarknaden etablerade, medelålders människor, som för längesedan passerat tonårsstadiet. Ändå går det inte att få godkänt på kursen utan att beskriva hur utbildningen har utvecklat oss från oreflekterade barn till självständigt tänkande vuxna.

Alli Klapp återberättar en lärarutbildare, som beskriver det som att de studerande blir frustrerade av att ifrågasätta sin syn på kunskap som något statiskt och absolut. De studerande ska alltså tidigare ha trott att kunskapssynen är av Gud given och inte går att ändra, och så kommer lärarutbildarna som frälsare och berättar att det är människor i ett samhälle som har skapat och definierat kunskapsbegreppet. 

Jag orkar inte. Hur högmodig får man vara? Att i sann Dan Brown-anda beskriva alla i sin omgivning som idioter för att kunna framstå som överintelligent när man i själva verket är en riktig medelmåtta. Vår frustration kom inte av att vi måste ifrågasätta oss själva, utan att kursledarna inte fattade att vi redan hade gjort det, för länge sen, som alla gör vid sitt inträde i vuxenlivet

Det påminner mig om en annan kurs jag gick, där en föreläsare stod och upplyste oss förmodat otänkande människor att den vetenskapliga metoden är ett mänskligt påfund och inte är fritt från värderingar. Jag satt och gapade över att han trodde att det var nytt, han pekade på mig och sa: "Titta vad chockad du blir av det jag säger", som om jag hade hört det för första gången. 

Den gången trodde kursledaren att jag var den enda som inte förstod något av kursen, för jag var naturvetare och de andra var samhällsvetare och humanister, och vi är ju så dumma. När vi hade skrivit klart examensuppgiften tog hon mig åt sidan och bad om ursäkt. Det hade nämligen visat sig att jag var den enda på kursen som förstod allt fullt ut. Jag hade helt enkelt läst fler kurser tidigare och haft förkunskaper som det inte var tänkt att vi skulle ha, så hon missuppfattade min icke-utveckling som att jag inte hade lärt mig det vi skulle lära oss.

Det illustrerar vikten att ta reda på nuläget innan vi försöker ändra på det vi har. Annars riskerar vi att skjuta långt bredvid målet eftersom vi står på helt fel ställe och siktar. Utgår man ifrån att ingen kan något måste man åtminstone vara öppen och förberedd på att man har fel, och att vissa redan kan en hel del.

Konsekvenser och lärarreaktioner på grundskolans införande och kommunaliseringen

När grundskolan infördes ville man lägga alla lärarutbildningar på samma ställe, eftersom grundskolan nu skulle omfatta både folkskollärare (Årskurs 1-6) och läroverkslärare (Årskurs 7-9). Nya lärarhögskolor inrättades och lärarutbildning skedde vid seminarierna, men ämneslärarna, högstadiet och gymnasiet, började med att läsa ämnen på universitetet. När högskolereformen kom på 1970-talet blev alla lärare universitetsutbildade. Läroverkslärarna var oroliga för statusutjämningen och för att undervisa i grundskolan dr alla barn gick och det var heterogena klasser. De kände sig nedgraderade när utbildningen förlades till seminarierna. För folkskollärarna var det förstås tvärtom, men de var rädda för marginalisering när småskollärarna tog lågstadiet och läroverkslärarna högstadiet, därför anordnades en vidareutbildning som gjorde att de fick undervisa på högstadiet.

Kommunaliseringen var ett led i den decentralisering och marknadsanpassning som inletts på 70- och 80- talen. Orsaken var att effektivisera och spara pengar. Lärarna, i synnerhet gymnasielärarna och LR var oroliga för minskad status och autonomi så de satte sig emot och det ledde till lärarstrejken 1989. De var också rädda för att förlora makt när de delades upp på olika arbetsgivare.

Lärarförbundet lev positiva till kommunaliseringen när de fick löfte om högre lön, mindre klasskillnader, undervisningsskyldighet, men LR fruktade minskad utbildningskvalitet och professionalism. Efter kommunaliseringen förändrades lärarutbildningen så den skildes i grundlärare åk 1-5, åk 4-9 och gymnasielärare. Sen blev det ökat samarbete mellan lärarna genom exempelvis närvaroplikt och feriefortbildning. Nu finns ett lärarnas samverkansråd som driver professionella strategier.

Det är inte bara läraryrket som har förändrats på 1990-talet utan hela fackföreningsrörelsen har metodiskt slagits sönder sen individuell lönesättning och andra splittrande reformer kom.

Källa:

Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.

Historiska förklaringar till att det finns två fackförbund som organiserar lärarkårerna idag.

Folkskolan och läroverken var in på 1900-talet två helt olika skolsystem, parallellskolan, som växte fram när folkskolan kom. De hade olika lärarutbildningar, vände sig främst till barn från olika socialgrupper, och rekryterade lärare till stor del från de socialgrupper de vände sig till. För folkskolebarnen, som inte förväntades skaffa högre utbildning och delta i samhället, politiken, etc. mer än som arbetare eller småjordbrukare, var det låg status på både skolor och lärare, medan det var hög status på läroverkslärare, deras utbildning och undervisning.

När de organiserade sig fackligt i början av 1900-talet ville folkskollärarna föra en kamp för både fackliga och professionella rättigheter, d.v.s. högre lön och bättre arbetsvillkor, respektive högre status, genom bättre lärarutbildning m.m. det fanns också fackförbund för lärarinnor och de förde en ojämn kamp mot varandra eftersom de manliga lärarna ville ha högre lön som familjeförsörjare. Sen slogs de ihop i alla fall för deras paraplyorganisation tog parti för lika lön, till den fackförening som blev Lärarförbundet.

Läroverkslärarna hade en högre ställning som profession, och deras utbildningsbakgrund var viktig. de ville slå vakt om professionen och yrkets status.

När grundskolan infördes bildades dagens Lärarförbund, för de var rädda för att marginaliseras när läroverkslärarna tog högstadiet. I LR blev det strid om att ta med mellanstadielärare, men de hade också universitetsutbildning, så till slut gjorde de det.

När det gäller vilka yrkesgrupper som ska släppas in i en facklig organisation så är det i regel så att ett större medlemsantal har fördelar för de fackliga strategierna, eftersom fler människor kan förhandla, men mer restriktiv intagning är bra för de professionella strategierna, eftersom det då blir mer avgränsat och exklusivt att vara med vilket anses höja statusen. Lärarförbundet har framför allt den förstnämnda strategin och LR har den andra. Även förskollärarna är med i lärarförbundet, och det gör att de avgränsar sig från barnskötarna.

En öppen kartell är där alla får vara med, de har bara stadgar och överenskommelser. En sluten kartell är bara för utvalda och det finns kriterier för vem som får vara med. I LR finns striktare medlemsregler p.g.a. sin professionella strategi, medan lärarförbundet anser att större organisationer ger stabilare lön och mindre konflikter.

Källa:

Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.

Rekryteringens (socialt och könsmässigt) påverkan på relationen mellan lärargrupperingarna under historien.

De olika traditionerna, seminarie- och den akademiska traditionen, har haft väldigt olika status. På seminarierna utbildades på 1800-talet folkskollärare som skulle undervisa barn ur de lägre klasserna, som aldrig förväntades delta i samhället och politiken, och därför var den skolformen helt skild från den akademiska. Lärarna rekryterades också ur den gruppen, ur bonde-, torpare-, klockare och organist- och folkskollärarhem, när folkskolan bildades.

Innan dess hade det inte varit så styrt vem som undervisade, det hade kunnat ske i hemmet, av klockaren eller prästen, men undervisningen togs inte så allvarligt och det enda barnen behövde kunna var katekesen.

När folkskolan kom var kraven att antas på lärarseminarierna att de blivande lärarna var anständiga, kunde läsa, räkna, katekesen och att de inte hade något kroppsligt fel. De hade själva fått utbildning i folkskolan eller hemmet. Det var även många kvinnor som var folkskollärare eftersom det var deras i princip enda karriärväg, och bland dem kom fler från högre klasser.

Läroverkslärarna hade hög status och rekryteringen skedde bland dem som hade läst länge och var bildade. Traditionen hade varit att lärare var ungefär detsamma som präst, många var båda, och präster tillhörde ju det näst högsta ståndet och fortsatte ha en hög status i det samhälle där bildning var central. Kvinnor hade över huvud taget inget tillträde till högre studier förrän i slutet av 1800-talet, och då var en av de få karriärvägarna att bli lärare på flickskolor där överklassens flickor gick, och där den kulturen reproducerades.

Läroverkslärare har av tradition varit måna om att slå vakt om sin status, och de var motståndare till att överbrygga klyftan mellan mellan lärarkårerna genom lärarhögskolor. När det slog igenom var det ändå så att de började på universitetet med ämnesstudier och avslutade med ett praktiskt-pedagogiskt år på lärarhögskolan, medan folkskollärarna gick hela sin utbildning där. Läroverkslärarna uppfattades som officiella ämbetsmän enligt ett borgerligt ideal.

Vid 1950-talet blev arbetarbarn vanligare bland folkskollärare p.g.a. ändrad samhällsstruktur och färre bönder. Könsutjämningen ökade och slog över till kvinnodominans. Detta har även hänt gymnasielärarkåren vilket har inneburit att statusen har sjunkit så att det anses som ett problem och försök görs att höja statusen.

Källor:

Bertilsson, E. (2007) Lärarna på skolans kungsväg [Elektronisk resurs]:Om det naturvetenskapliga programmet på några gymnasier i Uppsala, SEC, EDU, Uppsala universitet, Uppsala, (s.17–56) 39 s.
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-15932

Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.

Skillnaden i organiseringen av folkskollärar- och läroverkslärarutbildningarna från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet

Det finns två olika utbildningstraditioner som har funnits sedan lång tid, och det är seminarietraditionen och den akademiska traditionen. Den förstnämnda utbildade folkskollärare, som skulle undervisa de lägre klassernas barn, och de rekryterade män från den klassen och kvinnor från litet högre socialgrupper, för det var ett av de yrken som kvinnor kunde få när äktenskapsfrekvensen sjönk och männen blev färre p.g.a. utvandring eller liknande, och kvinnorna behövde kunna försörja sig själva. När folkskolorna växte i antal under slutet av 1800-talet behövdes fler lärare och seminarierna byggdes ut.

För att bli läroverkslärare behövdes en akademisk utbildning i skolämnena på universitetet. Läroverkslärare hade hög akademisk status. De ville inte gå på seminarier, så de var dåligt förberedda på undervisning. För att kolla deras lämplighet som lärare infördes 1865 ett provår i teori och praktik, som blev ett steg mot en formaliserad lärarutbildning, vilket behövdes när den formella skolutbildningen blev viktigast för att få höga samhällspositioner. 1907 kom en lärarutbildning med professur, som var en filosofisk ämbetsexamen med fasta ämneskombinationer, där de blivande lärarna undervisades i pedagogik och psykologi.

Folkskollärarutbildningar krävdes när lärarkåren blev större och mer organiserad, staten tog alltmer styrning av skolan från kyrkan, och den nya yrkeskategorin folkskollärare bildades. Innan dess var det mest bön och bibelstudier, men skolorna hade dålig ekonomi och dåligt anpassade lokaler, men det nya industrisamhället hade en annan syn på folkundervisning och den blev mer viktig. För att lösa lärarbristen kom även småskollärarinneseminarier, där kvinnor utbildades till att undervisa i de första åren på folkskolan.

När enhetsskolan började diskuteras på 1940-talet ville man även ha en gemensam lärarutbildning för alla lärare. När det först genomfördes gick folkskollärarna hela sin utbildning på seminariet, medan läroverkslärarna endast hade pedagogiken där, och ämnesstudierna på institutionerna, så det fanns fortfarande en skillnad.

Lärarhögskolor byggdes på 1950-talet och det blev en statusutjämning mellan lärargrupperna. Folkskollärarnas status höjdes också när lärarutbildningen blev mer forskningsanknuten, så även pedagogik vid lärarhögskolorna blev ett vetenskapligt ämne. Det var i tidens anda att vetenskapen skulle kunna mäta allt, klasslärarmetodik etc. för att effektivt och standardiserat förmedla kunskap till eleverna.

Källa:

Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.

Innebörd av begreppen mål-och resultatstyrning, kommunalisering, privatisering, marknadsanpassning och friare resursanvändning i skolsammanhang

Några av de stora förändringarna under 1990-talet är var kommunaliseringen och friskolereformen. I samband med att skolformerna blev fler minskade statens styrning och istället för regelstyrning, där staten bestämde innehåll och organisering av skolarbetet övergick man till till målstyrning, där kommunerna fick bestämma hur målen för skolan skulle uppnås.

Under 1980-talet växte sig nyliberalismen starkare, och synen förändrades på vem som skulle kunna lösa problem, från skolan till marknaden. Det var mycket samhällsfunktioner som avreglerades och privatiserades i början av 1990-talet, för det ansågs effektivare, billigare och gav mer självbestämmande till individen, däribland skolan, där eleverna nu sågs kom kunder på en fri skolmarknad. Skolpengen infördes, så att eleverna skulle kunna välja skola själva. Kommunerna fick också en friare resursanvändning, i stället för styrda statsbidrag fisk de allmänna bidrag som de kunde använda som de ville.

Lärarna blev anställda av kommunerna och läroplanerna blev tunnare, men varje kommun skulle ha en egen skolplan som reglerade innehållet och organiseringen av skolan.

Ett exempel som kurslitteraturen (Larsson &Westberg, 2015, kap 24) tar upp är läroplanernas utveckling. Synen på vad som ska ingå i läroplanerna är beroende av hur skolan ser ut. Läroplanerna utformas av staten för att motsvara hur organiseringen av skolan, kunskapsmål och undervisningsinnehåll ska se ut. Det sker utifrån vem som ska ansvara för vad.

De styrmedel som staten har är juridiska, ideologiska och ekonomiska. De har även en kontrollfunktion. Efter kommunaliseringen blev det en komplicerad styrning i kommunerna med många aktörer, och dessutom finns kursplaner som de inte kan påverka.

Källor:

Broady D. et al. (2000) Välfärd och skola: Antologi Från Kommittén Välfärdsbokslut, Statens Offentliga Utredningar; 2000:39, Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, (s. 17–33.)
http://www.regeringen.se/contentassets/1c41d13b17e94faa952d92509c58b9d2/valfard-och-skola

Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, Kap. 23 och 24.