Under 1980-talet växte sig nyliberalismen starkare, och synen förändrades på vem som skulle kunna lösa problem, från skolan till marknaden. Det var mycket samhällsfunktioner som avreglerades och privatiserades i början av 1990-talet, för det ansågs effektivare, billigare och gav mer självbestämmande till individen, däribland skolan, där eleverna nu sågs kom kunder på en fri skolmarknad. Skolpengen infördes, så att eleverna skulle kunna välja skola själva. Kommunerna fick också en friare resursanvändning, i stället för styrda statsbidrag fisk de allmänna bidrag som de kunde använda som de ville.
Lärarna blev anställda av kommunerna och läroplanerna blev tunnare, men varje kommun skulle ha en egen skolplan som reglerade innehållet och organiseringen av skolan.
Ett exempel som kurslitteraturen (Larsson &Westberg, 2015, kap 24) tar upp är läroplanernas utveckling. Synen på vad som ska ingå i läroplanerna är beroende av hur skolan ser ut. Läroplanerna utformas av staten för att motsvara hur organiseringen av skolan, kunskapsmål och undervisningsinnehåll ska se ut. Det sker utifrån vem som ska ansvara för vad.
De styrmedel som staten har är juridiska, ideologiska och ekonomiska. De har även en kontrollfunktion. Efter kommunaliseringen blev det en komplicerad styrning i kommunerna med många aktörer, och dessutom finns kursplaner som de inte kan påverka.
Källor:
Broady D. et al. (2000) Välfärd och skola: Antologi Från Kommittén Välfärdsbokslut, Statens Offentliga Utredningar; 2000:39, Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, (s. 17–33.)
http://www.regeringen.se/contentassets/1c41d13b17e94faa952d92509c58b9d2/valfard-och-skola
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, Kap. 23 och 24.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar